torsdag 25 juli 2013

Hej bloggen!

Vi har det bra! Natten till idag hade vi nattbarnvakt för första gången och sov på hotell för att fira bröllopsdag i efterskott! Sam var med sin gudmor Anna och hennes familj i Skokloster och det gick bra nästan hela tiden förutom vid nattningen då det hade blivit rejält ledset. Känns lite hemskt att vi inte fanns där och kramade på honom då, samtidigt som jag kan tänka att det hade varit en påfrestande dag för honom med lång bilresa och massvis med nya ansikten och därför inte konstigt om han var övertrött. Anna fick iallafall hjälp av supermamma Runsö och till sist somnade han tydligen gott i hennes famn. På morgonen hade han varit sitt vanliga glada jag igen!

Hotellet vi bodde på hette Krusenberg herrgård och ligger precis i närheten av Skokloster så vi var inte långt borta (även om Sam förstås inte förstår det...). Det var supermysigt och välbehövligt med god mat och fin omgivning, verkligen att rekommendera!

Nu kommer vi att sova hos Annas morföräldrar i Skokloster fram till Anna och Andreas bröllop på lördag! Det är verkligen sommarens höjdpunkt och jag är så taggad att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen, det kommer bli magiskt!!

Solnedgång på bryggan

Gullig välkomstpresent på hotellet

Sam och världens bästa gudmor sist vi var här i skokloster!

måndag 22 juli 2013

Två år.

Idag är det två år sen det fruktansvärda terrordådet på Utöya i Norge. Jag och Jennifer gjorde de sista förberedelserna inför vårt bröllop. Vi var pirriga och förväntansfulla. Så möttes vi av den totalt overkliga, ohyggliga nyheten. En norsk fascist mördade barn och ungdomar, kallt och systematiskt, för att de valt att kämpa för ett jämlikt samhälle.

Hur kan man förstå nåt så fruktansvärt? Det är både svårt och enkelt. Det är förstås svårt för de allra flesta av oss att verkligen sätta sig in hur en enskild person kan begå fruktansvärda brott. Men vi behöver kanske egentligen inte förstå det.

Vad vi behöver förstå är det enkla: morden skedde inte av en slump. De var inte en naturkatastrof som bara "drabbade" Norge. Morden gjordes möjliga av ett samhällsklimat där allt mer utrymme getts till främlingsfientliga, rasistiska och fascistiska åsikter och berättelser. Alla högerextrema debattörer, alla rasistiska nätkommentarer och bloggare, rasistskämten eller fördomarna i vardagen ger sammantaget en möjlighet för mördaren att tro att folket står bakom brutalt våld mot meningsmotståndare.

Vad kan vi dra för slutsatser av det? Vilka konsekvenser borde det få för oss i våra egna liv?

Vi borde alla göra det vi kan för att förhindra att det fruktansvärda inte händer igen. Vi måste säga emot varje rasistisk kommentar, på nätet eller i verkligheten. Vi behöver inte längre prata om att minnas hur det gick på 30-talet när fascisterna fick fritt spelrum. Det räcker att se två år tillbaka, i vårt grannland. Det borde vara nog för att motivera oss alla att kämpa emot. Håll aldrig tyst, säg alltid emot! Så bygger vi ett samhällsklimat där ingen mördare kan tro att hen bara gör det alla andra tänker. Är ni med mig?

söndag 21 juli 2013

Vänner!

På sista tiden har både Sam och jag och Jennifer umgåtts mycket med vänner! Det känns kul, jag har märkt att det känns lite ensamt ibland nu när jag är föräldraledig, så jag är glad att jag haft tillfälle att umgås så mycket på sista tiden! Det har gjort att jag funderat lite på det här med vänner, både för min egen del, som familj, och för Sams del.

Jennifer är ju, tycker jag, en väldigt social person, som är bra både på att lära känna folk och på att hålla kontakten med folk, i alla fall om man jämför med mig. Det är nog en bidragande orsak till att vi blev tillsammans, tur att Jennifer tog initiativ! Jag är lite långsammare på det där. Jag har inte direkt lärt känna nån av de jag pluggat med i tre år på psykologprogrammet, på jobbet har det väl gått lite bättre, men mest har jag kontakt med folk som jag känt väldigt länge. Det är i och för sig väldigt kul!

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att jag fortfarande umgås med många av mina gamla rumskompisar. Häromdagen var jag, Sam, Markus och Hedvig och hälsade på Malin som vi gick på högstadiet tillsammans med (och Markus och Malin har känt varandra ännu längre). Dessutom var Sebastian hemma på ledighet från sitt jobb som soldat i Afghanistan.



Markus, Hedvig och Sam interagerar med varandra. Sebbe interagerar med katten Knytte.

Det har varit väldigt kul att träffa alla. Det känns som att det överlag går längre tid mellan gångerna man ses, ju äldre man blir. När vi var unga kunde man ju träffa sina vänner nästan varje dag. Nu kan det blir att man snarare träffas en gång i månaden eller ännu mer sällan, men ändå håller kontakten rätt bra. Och nu på sommaren har det blivit riktigt ofta med några av de närmaste, Markus och Maja och Anna och Andreas!

Det har varit väldigt kul för mig att kunna hänga mycket med Markus. Vi har ju hängt ihop rätt mycket han och jag, vi gick på högstadiet ihop, vi har jobbat ihop både på ICA och på Ung Vänster, vi gjorde lumpen på samma ställe, vi gick på samma gymnasium (två olika). Vi blev föräldrar med två månaders mellanrum. Nu är vi pappalediga samtidigt.



Markus och Sam badar!

Innan föräldraledigheten jobbade och pluggade både jag och Markus ganska intensivt, lägg till det att vara småbarnsförälder, och sammantaget blir det inte så mycket tid att ses. Nu när vi båda har kommit in i våra pappaledigheter har vi kunnat umgås lite mer spontant, det har känts väldigt skönt! Sticka och bada, äta middag tillsammans, ta en promenad. Vi har setts både med och utan Maja och Jennifer, vilket också varit roligt på olika sätt. Det är kul att vi kan umgås alla tillsammans som familjer, men också skönt ibland att ses själva. Nu i veckan var jag och Markus ju och hälsade på Malin, samtidigt som Maja och Jennifer kunde umgås själva.

Att vi ses mycket gör ju också att Sam träffar Hedvig mycket. De har ju träffats mer eller mindre regelbundet sen de föddes, och nu börjar man verkligen kunna se att de har en rätt stark relation till varandra. Hedvig känns ofta väldigt glad när hon får syn på Sam, hon ler stort, pekar mot honom och säger ofta nåt ord. Hon är duktig på att känna igen folk och det känns som att hon vet precis vem Sam är!



Sam och Hedvig klättrar på soffan hemma hos Hedvig!

När Sam var lite yngre kändes det ibland läskigt när de skulle ses och leka, Sam blev lite närgången och petade i Hedvigs ansikte utan att Hedvig kunde värja sig så bra. Nu är Sam lite försiktigare, han har nog både bättre kontroll över sin kropp och mindre intensiv nyfikenhet (däremot är det kanske lite för tidigt för att ha lärt sig att förstå att det är otäckt för andra när man kommer för nära), och Sam och Hedvig kan leka riktigt fint ihop!



Hedvig och Sam myser med mig i soffan!

Vi har ju setts i olika sammanhang, ute i parker och vid badplatser, hemma hos Hedvig på hennes ettårskalas och på en vanlig kväll. Sam och Hedvig har kunnat klättra runt tillsammans, eller bara sitta eller krypa på golvet och leka med leksaker eller duplo. De känner igen varandra, verkar trivas med att vara i närheten av varandra, men kan samtidigt leka med sitt eget. Ibland interagerar de mer, som när Hedvig matade Sam med en bit smörgås som hon själv inte verkade vilja ha. Men de verkar bekväma med varandra! Jag tycker att det är superroligt och det är säkert bra träning inför att börja på förskola nästa år.



Maja, Hedvig, Sam och Markus åker rutschkana!

Det här har fått mig att fundera mycket på hur deras vänskap kommer fortsätta. Jag känner ju ingen från när jag var så liten. Kanske är det för att vi flyttade runt lite på den tiden och att mina föräldrars vänner kanske inte bodde på samma ställe eller hade barn i samma ålder, men å andra sidan har jag inte direkt kontakt med de jag var kompis med på dagis eller lågstadiet heller. Går det att hålla kontakt med någon man känt sen man var nyfödd? Vissa kan ju det. Jag undrar vad det är som gör att man håller kontakt med vissa och växer ifrån andra?

Just nu känns det ju som att Sam och Hedvig alltid kommer vara kompisar. Våra familjer umgås ju, vi planerar att försöka åka ut till landet tillsammans senare i sommar, och dessutom har vi gemensamma vänner i familjerna. Så rimligtvis borde vi hålla kontakten och då kommer ju Sam och Hedvig fortsätta träffas. Vi bor ju nära varandra men inte riktigt på samma ställe, så de kommer gå i olika förskolor och antagligen i andra skolor. Då kommer de träffa nya vänner som de ser varje dag. Kommer de fortfarande vilja leka med varandra?

När barn blir äldre är det vanligt att de bara leker med andra barn av samma kön. Så var det när jag var liten också, och nu när jag är vuxen har jag tänkt på hur tråkigt det är! Att behöva begränsas så! Jag hoppas att Sam och Hedvig kan fortsätta vara kompisar och inte begränsas av det, men det är ju inte lätt att gå emot normer i en värld som genomsyras så av dem. Kommer de kunna vara vänner trots den enligt vissa enorma skillnaden i att de har olika saker mellan benen?

Om jag ska drömma om framtiden kommer de fortsätta hålla ihop, känna varandra utan och innan och kunna prata om allt möjligt. Vi har andra vänner som har barn, är på väg att få fler, eller kanske funderar på att skaffa. Jag drömmer om att vi ska hänga ihop allihopa, att barnen ska bli vänner så att vi får ännu ett skäl till att fortsätta ses, och att alla barnen ska springa runt och leka med varandra.



Jennifer, Sam, Maja och Hedvig badar!

Antagligen blir det väl inte så, inte med alla jag tänker på. Folk flyttar, barnen kanske inte kommer gilla varandra bara för att vi föräldrar gör det, och det är ju nåt man måste acceptera. Allt består inte och det är ju inte bra att klamra fast sig vid något för att man är van vid det. Men jag hoppas att det blir så ändå, att vi kommer vilja vara med varandra och att barnen får en naturlig relation med varandra! Jag hoppas att Sam får bra vänner och har vänner från olika håll med olika bakgrund, så många eller få som han har lust med!

Jag avslutar med lite fler bilder från saker vi gjort på sista tiden!



Jag och Hedvig badar!



Sam äter Korv Stroganoff!

torsdag 11 juli 2013

Hälsingland!

Tisdag till fredag i förra veckan var vi i Hälsingland och hälsade på på Maskrosbarns lägergård. Jag har jobbat där som lägerledare somrarna 2010, 2011 och 2012. Maskrosbarn är en ideell organisation som jobbar med att hjälpa ungdomar som har psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar. Nästan alla som jobbar på Maskrosbarn har själva vuxit upp med missbruk eller psykisk sjukdom/ohälsa i familjen.

Maskrosbarn anordnad lägger på sommar-, höst-, och påsklov, har en stor stödgruppsverksamhet i Stockholm och grupper i Göteborg, har en egen fritidsgård som heter Fredagsmys för ungdomar som inte har det så mysigt hemma på fredagskvällar, har en öppen chatt de flesta kvällarna i veckan, föreläser för tusentals ungdomar och vuxna varje år, och har precis varit i Almedalen för att bland annat prata om sin kampanj "Pimp my Soc". Läs mer om Maskrosbarn på www.maskrosbarn.org, eller gilla Maskrosbarn på www.facebook.com/organisationenmaskrosbarn!

Att jobba som lägerledare på Maskrosbarn är ett fantastiskt jobb! Man får komma ut på landet, träffa underbara ungdomar och kompetenta kollegor, och man gör nåt bra för barn som har det svårt. Dessutom får man leka lekar, göra roliga aktiviteter och se vackra Hälsingland på kuppen! Det har verkligen varit kul och viktigt och roligt för mig att komma upp dit varje sommar.

Nu är jag ju föräldraledig och ska alltså inte jobba på läger utan jobba som pappa den här sommaren. Men jag har saknat Hälsingland och lägergården så därför bestämde vi oss för att åka upp och hälsa på! Vi hade egentligen också tänkt hälsa på min morfar som bor i Sundsvall ungefär en timmes resa från Sörfjärden, utanför Gnarp, där lägergården ligger, men på grund av sjukdom blev det inte så. Istället blev det tre nätter i en stuga i Sörfjärden!

Jag hämtade Jennifer direkt när hon slutade jobbet på tisdagen, och sen åkte vi hem på morgonen på fredagen så att hon skulle hinna till jobbet på fredagskvällen, så det var ganska tajt med tid! Jag fick packa ihop alla våra saker och fixa så att det var fint i lägenheten för kattvakterna. Det var rätt mycket att göra så mamma fick vara barnvakt åt Sam på måndagskvällen, hon gav honom middag och nattade honom och det gick jättebra, vilket var väldigt kul för hon har inte haft honom själv så mycket! Förhoppningsvis blir det mer av det framöver. Vi har ju inte haft så jättemycket barnvakt ännu men jag tror att både för vår skull och våra vänner och familjemedlemmars skull kan det vara bra om vi har det då och då. Det borde ju också vara bra för Sam att vänja sig att vara med andra, nästa år ska han ju börja på dagis.

Det tar fyra timmar att köra upp till Sörfjärden, plus eventuella pauser. Jag tog ju körkort i november i förra året och har aldrig kört en så här lång sträcka tidigare, och Sam har aldrig åkt bil så långt heller, så jag var lite osäker på hur det skulle gå. Hur hanterar man en liten som inte vill åka bil, när man samtidigt måste ut på långkörning? Som tur är gick allt fint, jag hade sett till att hålla Sam vaken efter lunchen så han var trött när jag packade in honom i bilen. Han sov ända upp till vår lunchpaus på klassiska vägkrogen Tönnebro några mil efter Gävle, ungefär halvvägs upp. Sen sov han större delen av resten av sträckan och var inte sur alls. Jätteskönt! Det kändes bra att köra bil så långt också även om jag var lite stel. Jennifer har ju nån sorts ambition om att ta körkort, det ska bli väldigt skönt när hon gör det så vi kan turas om, man sitter ju liksom fast när man kör bil även om det är en väldigt enkel sträcka (fyra timmar på E4-an...).


Lunchrast i Tönnebro. Jag har på mig min nya Maskrosbarn-t-shirt. Snygg, eller hur? Om man vill ha en egen finns de att köpa på Stadium och pengarna går till Maskrosbarn!

Väl uppe på gården träffade vi ungdomarna och ledarna och det var en massa kramar. Jag jobbade med samma ungdomar förra året, då var de på sitt första läger, så det var ett kärt återseende. Jag hade pratat en massa om att jag skulle bli pappa så det var roligt att ha med sig Sam så att de fick träffa honom! Det var kul att träffa de ledare jag känner också, särskilt lägercheferna Denise och Aurora som jag jobbat ihop med flera somrar, alla praktikanterna (som är tidigare lägerdeltagare men som nu jobbar på läger), och så vår kompis Melise. Melise har jobbat på Bea i en väldig massa år. Jag och Jennifer träffades ju när vi båda jobbade där, och Jennifer jobbar fortfarande där (det gör dessutom hennes mamma). Jag och Jennifer har länge tyckt att Melise borde söka jobb som lägerledare för Maskrosbarn, och nu har hon äntligen sökt och fått jobbet! Det var riktigt kul att höra hennes upplevelser av lägerledarjobbet, det var mycket igenkänning för mig men samtidigt kul att se ur någon annans ögon.


Jag och sam myser i hängmattan på altanen. Sam vaggades snabbt till sömns, väldigt gosigt!

På onsdagen var alla ungdomarna på gården så vi hängde runt lite på och kring gården, promenerade i Sörfjärden och tog det lugnt på altanen. På torsdagen var de iväg på paddling så då hade vi stället för oss själva. Tyvärr var det inte så fint väder så det blev ingen tur till stranden som vi hade tänkt, men väl en liten biltur för att kolla på loppis (vi fyndade några skålar och en tekanna), grillning, och bad i badtunna. Det var Melises lediga dag så vi fick hänga mycket med henne också när hon sovit klart (hon var uppe sent och hade nattjour natten innan).


Jennifer och Sam tyckte också om hängmattan!

Lite nervöst är det alltid när man ska packa med grejer till Sam och åka bort. Jag oroade mig för att jag skulle ha glömt nåt och för att han skulle tycka att det var jobbigt att sova nån annanstans än i sin egen säng. Det är klart att det mesta löser sig, men det känns samtidigt viktigt att man är varsam och inte flänger runt med sitt lilla barn bara för att man själv har lust. Oftast känns det i alla fall som att det är roligt för honom när vi är iväg nånstans, och an var på gott humör i princip hela tiden i Hälsingland. Men hur mycket är lagom att åka bort hemifrån, se nya platser, och träffa nya människor, om man är ungefär nio månader gammal?


Uppackade i stugan. Skor för stora och små, för vila och träning!

Allt som allt var det väldigt roligt att åka upp till Hälsingland, träffa ungdomarna och ledarna, få lite frisk norrländsk luft, och ha roadtripstämning i bilden (vilket i vårt fall innebar att Jennifer ställer TP-frågor till mig och vi lyssnar igenom gamla cd-skivor och skrattar åt hur dålig musiken är). Det blev inte lika mycket Hälsingland som vanligt, men kändes ändå fint att kunna åka dit en sväng hela familjen. Jag tycker också att det känns fint att kunna få visa Jennifer hur jag har haft det däruppe. Även fast jag vet att hon har tyckt att det varit jobbigt när jag varit borta i flera veckor på somrarna så vill jag ju att hon ska vara nån sorts del av det som är viktigt för mig, även om det bara är att hälsa på.


Sam och Jennifer provar badtunnan, ny för sommaren!

Sen vi kom hem har vi haft fler kära återseenden när Markus och Maja och Hedvig kom tillbaka från Cypern, och Sebbe är hemma på "leave" från sitt jobb som utlandssoldat i Afghanistan, men mer om det i ett framtida inlägg! Jag ber om ursäkt för att jag skriver lite sällan, jag ska försöka bättra mig! Om man vill ha möjlighet att se lite av oss mellan inläggen kan man följa mig på instagram, "raphaelsilnicki" heter jag där, och lägger upp bilder och filmklipp på Sam och familjen lite oftare än jag lägger upp saker här!

onsdag 3 juli 2013

Gamla rumskompisar!

Nu är vi uppe på Maskrosbarns lägergård i Hälsingland och hälsar på, men det tänker jag inte skriva om förrän senare i veckan! Jag tänkte istället berätta om lördag, söndag och måndag när det blev så att jag träffade nästan alla mina vänner som jag tidigare bott ihop med.

I lördags var vi ute på Ljusterö hos Annas familj. Vi har varit där några gånger förut, och Jennifer också varit där tillsammans med sin mamma och hängt med Anna och hennes mamma. Det är alltid väldigt skönt att komma ut dit, för familjen Runsö känns så välkomnande. Vi blir uppmanade att känna oss som hemma, det brukar alltid vara lite olika folk där, de har hundar och katter (fast inga höns längre, i alla fall inte som jag såg), och det är alltid nåt på huset som byggs om eller till och det finns massor med saker i huset. Då känner jag mig som hemma, jag som vuxit upp med katter och prylar och liv och rörelse.

 
 Livat på Ljusterö!

Även om jag tycker att det är fint, känner jag mig rätt obekväm när jag är i lägenheter där det är fixat och fint och var sak på sin plats (och ofta få saker!). Vi har ju bara bott några år i Bredäng men jag tycker ändå att vi har rätt mycket grejer och brukar alltid undra hur andra människor lyckas med att ha så få grejer? Och det är ju inte så att vi är pryltokiga på nåt sätt, tvärtom handlar vi rätt sällan saker hem. Mystiskt är vad det är. Hur gör man för att få ett sånt där rent och stylat hem? Går det ens när man har små barn?

Vi hade det i alla fall väldigt trevligt ute på Ljusterö. Vi åt supergod mat, grillat, närproducerat Angus-nötkött från Ljusterö, som är det enda köttet (utom kanske vilt) som Anna äter. Hon är vegetarian, men äter ibland kött om hon vet att djuren haft det bra, en vettig och konsekvent hållning tycker jag. Och så promenerade vi en sväng på Ljusterö och Jennifer tittade efter ängsblommor som vi skulle kunna ha i Annas bröllopsbukett. Anna provade ut sin brudklänning som hennes mamma sytt och Jennifer kom med massa idéer och tips till förändringar och förbättringar medan jag, sömnadsinkompetent som jag är, mest kom med glada tillrop. Allt som allt en trevlig dag!

Anna och Sam på promenad på Ljusterö

I söndags träffade vi Gurra. Gurra är ju Sams gudfar och har de senaste åren bott i Toronto där han studerat till förskollärare. Nu är han äntligen tillbaka till Sverige och Stockholm för att stanna, eftersom hans utbildning är slut. Ett tag såg det ut som att vi inte skulle få tillbaka Gurra, men efter många om och men blev det att han kom tillbaka till oss och det är vi förstås glada för! Gurra bjöd på supermumsig hemlagad pesto och lekte med Sam. Dock var han lite trött och behövde ta en lur för att orka. Och då menar jag Gurra, inte Sam (fast han sov också)!

Gurra när vi precis hämtat honom på flygplatsen

Vi valde Anna och Gurra som gudföräldrar till Sam inte för att vi trodde att de skulle ge honom en god kristlig skolning - det tycker vi inte är så viktigt - utan för att vi trodde att de skulle vara bra förebilder som kan lära honom bra saker. Anna är sjukt pedagogisk och kan massor om t.ex. biologi och kemi och älskar att berätta saker. Hon är snart färdigutbildad lärare. Gurra är rolig och busig och har massor av energi, gillar att använda sin kropp och har nära till skratt och skämt. Vi tror och hoppas att de båda kan tillföra viktiga dimensioner till Sams liv!

I måndags var vi i Tyresö och träffade Peter, Anna och lilla Milliecent Helgesson. De pluggar i Borås nu och är bara hemma i Stockholm över några veckor under sommaren. Det känns som att det är lite så här, kanske är det den åldern vi är i, att det alltid är några vänner som bor på annan ort för plugg eller jobb, några kommer tillbaka och då sticker några andra iväg.

Vi grillade hamburgare och hade en trevlig dag innan Jennifer skulle iväg till jobbet. Det var, precis som förra gången när vi hälsade på i Borås, väldigt häftigt att träffa Milliecent! Hon är drygt två år gammal och pratar otroligt mycket! Man brukar räkna hur många ord barn klarar av att sätta ihop till en mening som ett sorts mått på språkutvecklingen, men när det gäller Milliecent går det inte riktigt att räkna, hon pratar i princip helt flytande, och rent och grammatiskt korrekt nästan hela tiden. Det är väldigt kul att se hennes små språkliga egenheter också.

Bland annat har hon snappat upp några repliker från barnfilmer, Madicken tror jag att det var: "sandaler minsann, fint som kattskit i vällingen" och sen en annan bit som jag tror var nåt om skitungar, som hon sa för sig själv då och då. De enda sakerna som hon säger lite "konstigt" är att hon frågar "vem är det" när hon ska fråga vad saker är/heter, istället för "vad är det", kanske för att hon snappat upp när föräldrarna frågat det om folk eller djur när hon varit mindre. Sen hade hon börjat säga "Vad gjorde Jennifer/Raffa/Sam?" som också lät som en sån sak föräldrar frågar barnen som en del i att träna språk. Vi är väldigt imponerade av Milliecent!

Sam och Milliecent vid matbordet


Det ska bli spännande att se när Sam börjar prata. Det känns inte som att det är särskilt viktigt egentligen om ett barn är "sent" eller "tidigt" men det är ju väldigt häftigt när barnet börjar kommunicera så mycket för man får en inblick i barnets värld. Ibland sägs det att barn som är "tidiga" i sin motoriska utveckling är "senare" i sin verbala utveckling. Om det stämmer kanske vi får vänta på att Sam börjar prata. Men på sista tiden känns det faktiskt som att han har börjat göra framsteg vad gäller språket, vi tror att han förstår en del ord som mamma, pappa, korv, lampa och lite annat. Och det känns ibland som att han försöker härma det vi säger. Det blir ju inte helt rätt, men ofta rätt vokal och rytm. Häftigt!

Det som slog mig efter att vi träffade Helgessons var att vi under helgen och måndagen träffat nästan alla som jag bott ihop med. Gurra bodde jag ihop med i Hallonbergen, tillsammans med några andra (vi var fem som flest, i en trea). Anna, Peter och andra Anna bodde tillsammans med mig och Jennifer i lägenheten i Gubbängen. Jag kom att tänka på att det är lite lustigt att jag fortfarande har kontakt med just de här personerna. Kanske är det för att vi bott ihop? Det är inte alltid en dans på rosor att bo med vänner (eller en partner). Man är ju med varandra inte bara när man är på gott humör, som det kanske är annars i en vänskapsrelation, utan måste skava mot varandra när man inte orkar städa eller är sur och trött efter jobbet. Men samtidigt tror jag att just det, att man ser alla delar av en person, gör att man kommer nära varandra också.

Vi har haft många roliga stunder ihop i lägenheterna vi delat också såklart! Och två av de vi bott ihop med blev sedermera gudföräldrar till Sam, Anna var min ena "best man" på vårt bröllop och nu ska jag och Jennifer vara hennes "tärnor". Helgessons är det kul på ett nytt sätt att träffa nu när vi är barnfamiljer, barnen är ju ett samtalsämne som känns som att man kan hålla på med hur länge som helst, i alla fall än så länge när vi har så här små barn.

Nu ska vi krypa till sängs här i stugan i Hälsingland, nytt inlägg om det senare i veckan som sagt!

torsdag 27 juni 2013

Släkt och vänner!

Hade egentligen tänkt blogga för ett par dagar sen, men livet som pappaledig är lite som det är, vips är klockan läggdags och så har jag inte hunnit skriva något. Så idag blir det en återblick till för ett par dagar sen, så kommer ett nytt mer aktuellt inlägg kanske imorgon!

Så till själva inlägget! I söndags var vi i Södertälje och träffade en massa släktingar till mig. På min mammas sida har jag en massa släkt som jag tyvärr inte träffat så mycket på sista tiden. Både mormor och morfar har en massa syskon. Morfar träffade jag senast förra året, mormor har tyvärr gått bort. Men hennes syskon träffade jag väldigt mycket som barn och har massor av varma minnen av. Men med åren har det blivit så att jag inte träffat släkten så mycket. Tur då att vi har moderna kommunikationsmedel som Facebook och bloggar! Genom Facebook fick min mammas kusin Louise tag på mig. Hon hade gått igenom sin mammas gamla fotoalbum och hittat lite bilder på mig och på mamma som hon ville skicka. Sen skrevs vi lite på Facebook och jag tipsade om Jennifers bloggande. En blogg som sedan har följts intensivt av några av mina gammelmostrar, framförallt Marie!

Louise bjöd ned oss till Södertälje på grillning, och eftersom släkten träffats och firat midsommar var det en massa nya spännande personer för Sam att träffa! Det var Sams farmors kusin, Sams farmors mostrar och några respektive. Sammanlagt var vi tolv personer med mig, Jennifer och Sam. Sam var först lite blyg, det blev ju ett väldigt ståhej direkt när vi kom fram, men efter ett tag vande han sig och kröp omkring och klättrade och satt i knän. Ryktet hade spridit sig om att Sam älskar att äta korv, så inte mindre än fyra varmkorvar fick han i sig. Inte så jättevarierad kost, men glad Sam och glada släktingar! Han hade också väldigt roligt tillsammans med Jan som busade och gick omkring med Sam på gräsmattan, en bild på det såg ni i Jennifers inlägg häromdagen!



Jag, Sam, Jan, Marie, Asta och Börje på släktmiddag i Södertälje, tillsammans med...


 Vivi, Erik, Ivan, "Pinnen" och Louise. Jennifer håller i kameran!


Det kändes väldigt fint för mig att Sam fick träffa sina släktingar! Det betydde mycket för mig som barn att ha kontakt med dem, och nu när jag själv har barn har jag tänkt att det är viktigt att Sam får en chans att lära känna sin släkt. I vissa fall blir det mer sällan, Sams farfar bor ju t.ex. i Finland så vi kan inte ses så jätteofta. De flesta av de vi träffade i söndags bor däremot i Södertälje, och nu när vi har bil är det en enkel sak att åka ner och hälsa på ibland! Jag tänker att det är bra för mig också, att få en spark i baken i att hålla kontakt med släkten, tack vare Sam.

Det sägs ju förresten ofta att barn börjar utveckla främlingsrädsla i Sams ålder, eller egentligen ungefär från åtta månaders ålder. Den verkar i alla fall inte satt igång än så länge! Jag vet inte vad man kan dra för slutsatser av det egentligen, men det är roligt att han tycker om att träffa nya människor. Samtidigt är han inte helt gränslös, han är lite mer reserverad i början och tittar mycket på mig och Jennifer, men när han märker att vi är lugna känns det som att han blir tryggare och gärna umgås med de nya personerna istället för tråkiga välkända mamma och pappa. Enligt min mamma var jag inte heller blyg som barn så det kanske är ärftligt!


I måndags och tisdags fick vi umgås med Sams gudmor Anna! Anna bodde ihop med mig och Jennifer i Gubbängen, tillsammans med två andra (mer om dem i ett senare inlägg!). Anna var också en av mina två "best man"* när jag och Jennifer gifte oss, och nu ska jag och Jennifer vara "brudtärnor"* på Annas bröllop i sommar. Det ska bli väldigt kul! Ända sen vårt bröllop tog slut har vi längtat efter att nån som vi känner ska gifta sig så att vi får vara med om något så roligt igen, och det känns väldigt fint att få vara Annas "tärnor" (*: vi är moderna människor som inte tycker att det är så viktigt vilket kön olika personer har, så därför har vi haft lite olika på våra bröllop!).

För dagen var det Jennifers brudtärneliga plikt att hjälpa Anna att prova ut bröllopsfrisyren. Med locktång och hårsprej i högsta hugg var det frisyrverkstad hemma i vardagsrummet i Bredäng. Jag passade Sam och vi passade på att ta en liten promenad för att lämna våra cyklar på reparation i Västertorp. När vi kom tillbaka möttes vi av en riktigt lockig Anna! Anna har alltid haft ganska kort hår tidigare så det är ganska ovant att se henne i långt hår, särskilt lockigt hår. Men det blir fina uppsättningar!



Sam sover i Babybjörnen på väg hem från cykelverkstaden.


Lockig Anna!


Anna sov över hos oss och efter att Sam somnat tittade vi på film. Det var mysigt att få hänga lite mer med Anna, vi har inte setts lika mycket som förut sen vi flyttade isär och Anna började plugga i Uppsala. Vi såg till att Anna fick göra många saker med Sam, t.ex. mata, göra välling och lite annat. Vi vill ju gärna att han ska känna sig trygg med sin gudmor, och vi har en liten baktanke om att hon ska kunna vara barnvakt också.

Vi har inte haft barnvakt mer än ett par gånger sen Sam föddes. Jag vet inte riktigt varför egentligen, vi känner ju oss trygga både med honom och med flera andra personer i omgivningen, och det är många som erbjudit sig att vara barnvakt. Vi har funderat en del på när man kan börja ha barnvakt egentligen? En del börjar när barnen bara är några månader, medan andra absolut inte verkar kunna tänka sig att lämna ifrån sig barnet. Jag tror nog att det skulle gå fint, men vi har inte riktigt haft tillfälle. Vi borde se till att ha en barnfri kväll snart! Frågan är bara vad vi borde hitta på?



Anna matar Sam! Bra träning inför barnvaktande!


Den här bilden påminner mig lite om Michaelangelos klassiska målning "Adams skapelse"!


Jennifer får en snilleblixt och provar med pärlor i Annas hår, superfint!


När frisyrverkstaden är färdig passar Anna på att okynneslocka Jennifers hår. Jag fick tyvärr inte mitt lockat!

Barn i feeden - provocerande?

Jag har förstått att det finns en hel del personer som provoceras av att en lägger ut bilder/filmer/uppdateringar om sina barn på sociala medier såsom facebook och instagram. Jag upplever det som att många tycker att en blir tråkig i samma stund man blir förälder eftersom en då plötsligt "bara pratar om sina barn!" och tvingar på sin omgivning alldeles för mycket information om denna nya lilla bajsmaskin som av någon för dem helt oförklarlig anledning värderas högre än livet själv! Bilder på nyshoppade skor byts mot puttinuttiga bilder på trött bebis och statusuppdateringar om senaste utekvällen byts mot uppdateringar om senaste bajsinfernot. Tröttsamt verkar vara domen och visst kan jag förstå att barn-uppdateringar inte är särskilt spännande när en själv befinner sig någon helt annanstans i livet!

Ointressant alltså, men varför så provocerande? Är det för att det är stressande? För att en själv inte vet om en vill ha barn men känner sig tvingad då folk omkring en börjar klämma ut små människor? Är det en längtan efter barn som inte kan uppfyllas som gör det så provocerande? Eller helt enkelt en sorg över att en vän numera prioriterar sin familj före festligheter och middagar? Jag vet inte, vad tror ni?

Nu tror jag att de flesta av mina vänner inte alls blir provocerade av att jag uppdaterar om Sam i tid och otid, och blir de det så hoppas jag innerligt att de klickar "unsubscribe" på mina uppdateringar så att de slipper se dem, för det är dumt att bli provocerad i onödan! Alla måste inte skaffa barn, alla måste inte ens gilla barn, det är fullt möjligt att prioritera andra saker i livet! Jag vill dock som person som valt att bli förälder hävda min rätt att uppdatera om det som för mig är det viktigaste i livet, precis som andra uppdaterar om det som är aktuellt i deras liv!

Provocerande?

onsdag 26 juni 2013

Om att vara tillbaka på jobbet och dagens garv!

jag har ju börjat jobba igen och trivs faktiskt jättebra med det! Självklart saknar jag Sam (och Raphael!) men det är också ganska skönt att få komma tillbaka till verkligheten lite grand, samtidigt som det gör mig glad att Rapha och Sam får en chans att hitta rutiner och utforska världen tillsammans!

En rolig grej med att vara tillbaka är alla stamkunder som kommer fram till kassan och lite stressat påbörjar sitt ärende för att sen plötsligt bli tysta och skina upp när de känner igen mig, känns bra! Många säger grattis och frågar om Sam; "Blev det en pojke eller flicka?", "Hur gammal är han nu?", "Är han hemma med pappa, vad mysigt!", så det märks verkligen att de kommer ihåg mig. Vissa kunder är extra roliga att återse, till exempel de kvinnor som var gravida samtidigt som mig och som nu kommer och handlar med sina små till exempel!

Här om dagen när jag jobbade hjälpte jag en kund som hade en liten korv i Sams ålder och det var ganska lugnt i förbutiken just då så jag berättade att jag har en son i ungefär samma ålder och det blev att vi började prata. Ganska snabbt visade det sig att barnen var födda på exakt samma dag, den 15 september, hennes dotter två timmar före Sam, sen kom det fram att vi båda hade fött på Södra BB, i den högra korridoren. Den här kvinnan hade alltså legat ett eller ett par rum bort och fött precis samtidigt som jag, hur häftigt och helt otroligt är inte det!?

Och nu till dagens bästa:
En kvinna i 45-årsåldern kommer fram till disken och tittar sen noga på mig samtidigt som jag blippar varorna. Så utbrister hon plötsligt: "Men gud vad du har gått ner i vikt!! Du ser fantastisk ut, VAD har du gjort??", jag svarade lite nervöst att "Ehh... jag har fött barn, kan det vara det kanske?!". Haha, vi skrattade båda två fast jag tror hon skämdes lite för sen sa hon att "Oj, vad pinsamt, och jag som är barnmorska och allt...". Ganska kul tyckte jag, och jag får väl ta det som en komplimang!

Exakt ett år sen gravid i vecka 31.
Jag har kanske blivit lite smalare om midjan sen dess...